Åh! Vad är det som står där runt hörnet?

(Stockholm)

På det personliga planet befinner jag mig i en föga lycklig position. Det tycks vara hopplöst för mig att komma tillbaka i en liknande roll som jag haft inom säkerhetsbranschen, i det att jag var en administratör med teknisk ansvar som fungerade lite som en slasktratt på Bromma flygplats tillsammans med andra eminenta slasktrattar. Den mesta av tiden gick åt till att arbeta istället för att fara på kurser och samla diplom – vilket straffar sig när jag nu är arbetssökande.

Vad som gör det hela ännu mer förargligt är att min kropp inte är 20 längre. Jag har under några år klarat försörjningen med trädgårdssysslor, markentreprenad, plattläggning, murbygge, avloppsgrävning och dylikt under Covid-röran, men numera känns det som att armarna kommer lossa när jag tar i. Och med tanke på att ena axeln faktiskt är en protes så kanske jag bör vara försiktig.

Så av den anledningen går jag regelbundet till Arbetsförmedlingen för att rapportera att jag söker jobb – inte för att bli rik på bidrag, utan för att jag inte ska strykas som arbetssökande och förlora min plats i kön eller vad det handlar om. Jag brukar känna mig dyster när jag vandrar dit och sedan hem igen. På vägen dit grubblar jag över varför jag inte tycks duga någonstans, och på vägen hem – efter att ha sett de andra olycksbröderna och olyckssystrarna som knappt talar svenska eller ibland näppeligen kan stå upp – så frågar jag mig om det är något personligt med mig eftersom jag inte välkomnas till någon som helst roll hos en arbetsgivare. Istället för tröstgodis går mynten i fickan åt till kvällsmålet som ofta består av ärtsoppa.

Fast under den sista promenaden hem så blev jag lite muntrare.

” – Det där var väl ändå en konstig C4?!!” utropade jag tyst för mig själv, för har man jobbat med flygplatssäkerhet så ska man inte skrika C4 hur som helst på allmän plats.

” – Men det här stämmer ju inte. C4 ser ju inte alls ut på det där viset…”, fortsatte jag med ett fascinerat mummel.

Nu kanske vän av ordning – eller oordning – invänder och påpekar att det faktiskt är hopplöst att känna igen en modern Citroën i fronten, och det på så vis att man inte ens känner igen märket. Och den vännen kan förvisso ha en relevant synpunkt i frågan, det medger jag.

Men jag konstaterade strax att det inte handlade om en C4, utan om en C5X. Och dessutom i min favoritkulör – blått!

Nå, nu kanske jag ska flika in att jag inte är helt överens med Citroëns färgsättare. Min senaste favoritfärg – favorit i ordets äkta bemärkelse! – var den ljusblåa Blue Botticelli. Det sägs att den färgen är livsfarlig, om än inte lika farlig som svart. Tanken bakom det larmet är att bilen är så himmelsblå att andra trafikanter tror att den är en bit av skyn och därför inte ser bilen och på så vis krockar med den.

Men den blåa kulören på den här C5X duger. Fast det är lite synd att Citroën bara erbjuder vitt, blått och nyanser av grått och svart till denna modellserie. Att jag fann ett exemplar med lagom mycket vägdamm tog jag som en bonus. Jag är lite smått trött på alla dataretuscherade pressbilder (även om jag tycker att Citroën snålar med pressbilder rent generellt).

Förvisso borde jag inte vara chockad över upptäckten, men saken är den att detta är tredje gången i mitt eländiga liv som jag ser en livs levande C5X i trafik! Ja, jag har inte råd att köra bil längre, naturligtvis.

Eller egentligen andra gången, för vi ska räkna bort det exemplar som stod som hyrbil hos OK vid Globen i Stockholm under någon veckas tid. Inte heller borde det komma som en överraskning att det uppenbaras ett Citroënskt flaggskepp på denna plats vid Årstaviken, ty det brukar annars stå en grann C4 Picasso här också (om den inte redan var en C4 Spacetourer).

Jag blev i alla fall glad över synen och tog några bilder eftersom jag inte vågade ta själva bilen… Jag hoppas få se fler C5X, för att observera den i verkligheten får mig att inse att svensk trafik behöver den här vagnen i bilfloran. Även utan gasvätskefjädring så ser den så typisk citroënsk ut som bara en äkta Citroën kan göra. Hade jag sett ägaren skulle jag givetvis ha frågat om hur bekväm C5X är.

Nu får jag avvakta med den kunskapen. Om Allt om Citroëns återuppståndelse är långvarig så kanske det kan bli ett testreportage måhända?! Fast just nu behöver jag mina mynt till ärtsoppa. Det är den enda soppa jag tvingar mig att ha råd till.

Bild och text: Peter H Svensson