Pop goes bananas?

Populär Mechanics vill skriva om motorhistorien…?

Det gick inte bra? Hm. Låt oss se vad jag skriver om saken i ”Allt om Citroëns historia – epoken Michelin” (ej färdigredigerad version):

Inför 1959 fanns det en kandidat som prismottagre som redan befann sig ute på en dylik färd. Det var den 2 CV som fördes av medicin- och juriststudenterna Jacques Séguéla (1934-) och Jean-Claude Baudot (1935-) från Perpignan intill den spanska gränsen vid Medelhavet, vilka lämnat hemstaden den 9 oktober 1958 för en mer än en årslång resa jorden runt. Denna färd gick delvis i Georges-Marie Haardts fotspår genom Afrika, där man korsade Saharaöknen likt de andra moderna försigkomna turisterna vid denna tid som i allt högre grad sökte äventyr längs de legendariska distanser som Citroëns halvbandvagnar tillryggalagt. Större delen av öknen bestod av ett tomt landskap utan att man mötte några människor. Samma gällde för de soldater som positionerats ut på stationer längs med de sällan frekventerade ökenvägarna; en station bemannades av en ensam soldat som var glad över det oväntade sällskapet när de två bilburna resenärerna stannade ett tag.

Efter att färdats genom den afrikanska kontineten – och gjort ett besök vid Viktoriafallen som man prisade i ord – kom man till Sydamerika medelst båt. Den delen av expeditionen har förevigats genom legenden om hur man fyllde motorn med mosade bananer sedan oljan tagit slut. Detta skedde vid Atacamaöknen i Chile. Marken var räfflad som en tvättbräda, men detta bekom inte de härdade men ändå fysiskt utmattade unga männen som fortsatte att köra framåt, norrut. Men plötsligt hördes ett metalliskt oväsen från motorn som började gå illa. Man stängde av och började undersöka vad som hänt. Pluggen i oljetråget hade lossnat av de hårda vibrationerna och tömt ut all olja. Som om inte detta var nog så hade de inte någon mer olja i reserv eftersom man fyllt på med det sista man hade med sig i lager.

Efter en stund uppenbarade sig en välbyggd inföding som befann sig på färd över det enorma ökenlandskapet. Han såg främlingarnas benägenhet och förstod att motorn saknade smörjmedel. Ur sin väska plockade han en bananklase och började skala och klämma dem till mos och pressade in smörjan genom oljepåfyllningsröret. När man fyllt startade fransmännen motorn som snurrade utan att skramla mera, och färden kunde fortsätta. Indianen som hjälpt dem förklarade att detta var den gängse metoden att rädda sig från öknen när bilarna gått sönder och tappat oljan, vilket han visste trots att han själv aldrig någonsin kört en bil; Séguéla och Baudot var nämligen inte de första som råkat ut för detta missöde.

[…]

Efter Sydamerika gick färden för Séguéla-Baudot med banan-cittran upp till Förenta staterna som man korsade tvärs genom för att kunna besöka New York. Efter att färdats genom kontinenten till västkusten skeppades äventyrarna deras bil över Stilla havet, och den asiatiska delen av expeditionen genomfördes, genom Thailand, Burma och upp mot Indien. I Bulgarien drabbades man av nästa spektakulära tekniska förtretlighet, i det att oljetråget sprack mot en sten. Detta lagade man genom att smeta ut ett tuggummi över skadan, vilket höll hela vägen hem till Frankrike (och enligt uppgift behöll man reparationen även efteråt för att se hur länge den skulle hålla).

Text: Peter H Svensson
Skärmdump: Från Popular Mechanics Twitter-konto.

Annons