Tillbaka till 1970-talet…?

Citroën CX, årsmodell 1974 – mästerverket!

Denna krönika ställer mer frågor än den ger svar. Men den illustrerar förhoppningsvis vad som försiggår hos Citroën på sin väg att söka efter märkets identitet i en syskonskara som bygger varandras bilar med olika kostym, och dess jakt på kunder som blivit allt mer kräsna kring varumärkets betydelse och den service en leverantör kan erbjuda.

Statistiken för Citroëns försäljning under maj månad i Europa visade på en ökning kring 11 % och det var C1, C3, C3 Aircross, C4 Cactus samt Berlingo som bidrog till förbättrade siffror, plus nylanseringen av C5 Aircross. C4 har utgått helt ur programmet och bildade ett självklart minus, liksom en minskning med över 33 % för C4 Spacetourer/Picasso.

Att C4 Cactus inte säljer bättre är tråkigt, för man tycks inte lyfta mycket över de nivåer modellen sålde i sitt suv-crossover-utförande medan C4 ändå fanns i utbudet. Varför det är så här tål ju att diskuteras. I mycket kan man konstatera att det är en bil med inbyggda tillkortakommanden, och att Citroëns medvetna framtoning av bilen som allt-annat-än-premium kanske varit alltför uppenbar och skrämt kunderna? För man kommer inte ifrån att det är en paradox att resa i en av Europas bekvämaste kompaktbilar samtidigt som man blir utan fläktutblås i mitten av instrumentbrädan och inte har bakfönster som kan hissas ner.

Annat var det på 1970-talet. Citroën SM lanserades på våren 1970 och slog motorvärlden med häpnad, och på hösten presenterades GS. Bilen med DS-vagnens komfort med till ett pris för den med medelstor inkomst. Fyra år senare kom CX som trotsade energikrisen genom att bli en ännu intensivare körvagn jämfört med DS. Nu under Citroëns 100-årsjubileum är det lätt att bli nostalgisk inför minnet av 1970-talet, trots att det var då företaget för andra gången under sin existens brakade samman rent ekonomiskt.

Citroëns VD Linda Jackson sticker inte under stolen med att jämte fabrikens bilar i dagens modellutbud så gillar hon kanske mest av allt Citroën SM. Även om termer som ”nostalgi” och ”retro” är mer eller mindre bannlysta på Citroëns huvudkontor så tycks man – liksom många Citroënentusiaster – känna att 1970-talet var en höjdpunkt i Citroëns historia, och man vill gärna uppleva denna i en modern tappning. Så kan man tolka det när Citroëns marknadschef Arnaud Belloni låter kläcka ur sig att nästa generation av Citroën C4 kommer vara inspirerad av GS. Det är en god tanke.

Strömlinjeformad och up-to-date med sin tids krav.

Det handlar dock inte bara om nostalgi när man blickar mot 1970-talet. Efter krisen under första halvan av 2010-talet har PSA-koncernen fått spara hårt, och en konsekvens är att modellprogrammet blivit hårt beskuret i hopp om bättre lönsamhet. Detta betyder att om man räknar bort suv:arna C3 Aircross, C5 Aircross och familjebussen C4 Spacetourer finns det likheter med 1970-talets modellprogram med LN, Visa, GS och CX med vilka man lyckades tillverka över 800 000 fordon år 1979. Citroëns personbilsförsäljning i Europa slutade ifjol på strax över en halv miljon bilar. Och faktum är att totalvolymen ger inte mer lönsamhet om den delas av väldigt många modeller, badge engineering och plattformsdelning till trots.

Den som körde en Citroën under 1970-talet körde en exceptionell bil, vare sig det var en 2 CV, GS eller CX. Det var ett statement att köra Citroën, även om det sedan kunde diskuteras in i det oändliga om vad detta statement innehöll. ” – Folk som kör Citroën är ofta individualister”, förklarade man ofta och under lång tid. Man antingen älskade eller hatade den (vilket kanske också gällde ägaren…?), men man var sällan oberörd av bilens formgivning (eller dess finesser). Linda Jackson och modellprogramchefen Xavier Peugeot har båda sagt att det är dit man vill (igen). De har makten, och de kommer sannolikt föra Citroën i den riktningen.

Frågan är bara om kunderna låter sig lockas enbart av att vara passionerade åskådare. Kommer de verkligen vilja sätta sig i bilen och drabbas av ha-begär, när det samtidigt med stigande bränslepriser och stigande skatter blir svårare för dem att ens komma över ”jag-behöver”-tröskeln (och istället plockar en halvladdad svettluktande Ami One för att köra hem shoppingkassarna från Carrefour)?

Det som skedde med Citroën efter 1970-talet var oundvikligt. Man tvingades utveckla bilar som var bättre – men ”tristare” – än föregångarna från 1970-talet. Man skapade BX som kunde byggas snabbare och billigare i fabriken, och man skapade AX som blev den bränslesnålaste personbilen och ett lättviktsbygge utan dess like. Men med ett trist utseende. Båda modellerna blev ändå säljsuccéer.

Citroën skulle idag behöva kombinera intelligent konstruktion med avantgardistisk paketering. Att bara erbjuda det senare är som att dejta balens snyggaste tjej fastän hon inte vet skillnaden på filmjölk och grädde. Frågan är bara vad som är intelligent konstruktion inför nästa årtionde, och om Groupe PSA verkligen ger Citroën detta utrymme?

Vad gäller det reducerade modellprogrammet har det en poäng så länge man gör det för att undvika kannibalism inom märket (eller koncernen). Men vad blir kvar om koncernledningen favoriserar det ena eller det andra fabrikatet? Nu med Citroën, DS, Opel/Vauxhall och Peugeot (samt kanske fler varumärken inom kort?) kommer det bli ännu svårare att undvika intern rivalitet. Udden behöver riktas mot de andra bilmärkena – vad har gjort dem till vinnare medan PSA stagnerat?

Text: Peter H Svensson
Foto: Citroën Communication

Annons