2018 – ett hyfsat intressant Citroënår!

Man får vara ödmjuk. Den kris som drabbade bl.a. Groupe PSA har fått konsekvenser, och det är ingen hemlighet att framför allt Citroën har fått lida för detta. Men när jag nu summerar 2018 vill jag lyfta fram förhoppningarna som det gångna året inneburit.

Vi är långt ifrån den eufori man kunde känna som Citroënist under första halvan av förra årtiondet, där Citroën hade ett modellprogram som omfattade flera attraktiva serier, såsom den bekväma och rymliga C5, de praktiska Xsara Picasso och Berlingo, den pålitliga Xsara och den charmerande lilla C3. Dessutom hade Citroën vid denna tid visat upp konceptbilarna C6 Lignage och Pluriel som demonstrerade märkets ambition att lyfta fram formgivningen och erbjuda roliga nischmodeller. Det var en rolig tid på många vis.

Efter den svåra kris som drabbade Groupe PSA några år in i nuvarande årtionde är Citroën en betydligt blekare skugga av sitt forna jag. Många problem sammanföll med den ekonomiska krisen, och det var inte enbart den finansiella aspekten utan också en identitetskris som uppenbarade sig när man började laborera med premiumbegrepp inom DS samtidigt som man började umgås med att göra om delar av Citroën till ett lågbudgetalternativ som skulle kunna konkurrera med Renaults Dacia-program. Sviterna av denna identitetskris lever vidare hos Citroën. Men i stort tycks det som att VD:n Linda Jackson lyckats förhindra en total utveckling av Citroën som ett lågprismärke.

Vad som manifesterar Linda Jackson och hennes stabs strategi har vi sett på vägarna nu i år. Lilla ärtiga C3 har etablerat sig, och även om den inte säljer i lika stora volymer som de föregående generationerna så kan man notera att kunderna oftast väljer de påkostade alternativen med separat takfärg. Det ger mer klirr i kassan för Citroën.

Men C3 är inte purfärsk. Istället ska vi vända blicken mot crossovern C3 Aircross och uppdaterade halvkombin C4 Cactus som började rulla ut i trafik under året.

C3 Aircross är formgiven som en s.k. suv, men eftersom den har enbart framhjulsdrift blir den en s.k. crossover, och den är byggd på samma bottenplatta som C4 Cactus. Vad vi kan notera är något förhöjd markfrigång jämfört med den sistnämnda modellen, och sittpositionen är hög. Det gör att man fortfarande är nära personbilens vägegenskaper, samtidigt som man har suv-modellens översiktlighet över trafikmiljön som hör till pluskontot. Vad beträffar fjädringen är denna helt konventionellt men avstämd så att man ska kunna köra tryggt på mycket dåliga vägar – vilket testteamet verkligen provade. För mig som är måttligt förtjust över denna fordonstyp erbjöd C3 Aircross en positiv överraskning. TESTKÖRNING C3 AIRCROSS

Mina förväntningar på C4 Cactus var från början blandade.

Efter att Citroën i nästan två års tid snackat om sin ”nya fjädring” blev det äntligen dags att se om det låg någonting bakom fabrikens egenhändigt formulerade superlativer. Med tanke på att man precis avlivat den gashydrauliska fjädringen så finns det en logik i att marknadsavdelningen hos Citroën försöker bre på med sin ”nyhet”. Att systemet – som i praktiken handlar om en modifierad stötdämpare – redan placerats i Renault Clio GT förtog lite av Citroëns prat om att ”systemet baseras på ett 20-tal patentansökningar från Citroën”. Groupe PSA är ”värst” i Frankrike på patentansökningar, ungefär 1500 per år.

Testkörningen av C4 Cactus gav dock ett positivt besked. Citroën har faktiskt kommit tillbaka till komfortfaktorn i en dimension som inte bara handlar om tomma ord i reklamen. Det är på riktigt, i synnerhet ifråga om kombinationen av de nya komfortstolarna och stötdämparna med hydrauliska kuddar. Som jag skrev i testrapporten: det är nu bara den automatiska nivåregleringen som saknas. TESTKÖRNING C4 CACTUS SHINE

2018 innebar också lanseringen av tredje generationen Berlingo. Framänden är helt ny i den meningen att man använt samma del av bottenplattan som på C4 Spacetourer (f.d. C4 Picasso), d.v.s. EMP2. Allt bakom A-stolpen är den gamla Berlingons bottenplatta PF2, men nu i extra förlängt utförande. Poängen är att med den nya framänden har man plats för alla nya moderna assistanssystem som dagens bilköpare kräver (?), samtidigt som Berlingo alltjämt erbjuder enorma innervolymer.

Första generationen av Berlingo blev en enorm succé. Citroën har valt att ge den tredje versionen samma formspråk i fronten som sina suv-aspirerande modeller, och jag tror att detta kan vara ett framgångsrecept. Berlingo kommer få ta hand om de kunder som vill ha kompakta familjebussar när C4 Spacetourer stryks ur programmet om något år, och om man uppgraderar modellen med komfortsäten kommer man kunna uppfylla det uppdraget. Det är dock lite beklagligt att Citroën ska lämna ytterligare ett segment som man varit framgångsrika på ända sedan Xsara Picassos dagar, men det är kunderna som bestämmer.

Under 2018 har vi också matats med pressmaterial om C5 Aircross som ska börja säljas efter årsskiftet. Även denna ska få samma slags progressiva stötdämpare som C4 Cactus samt komfortsäten. Dessa två komponenter i kombination med en karosstyp som attraherar allt fler bilköpare torde borga för en succé, även här hemma i Sverige. Är Citroënhandlarna redo?

Ska man ändå skjuta in lite tråkigheter i årets sammanfattande krönika så blir det till att tala om DS Automobiles. Jag har fortfarande inte sett en enda DS 7 Crossback i trafik när jag varit ute och åkt (eller promenerat genom Stockholm city). Jag tvivlar inte en sekund över att ledningen för Groupe PSA ser det som en prestigefråga att ha detta varumärke, men hittills har bara DS 3 (som var en piffig 3-dörrarsversion av C3) varit en succé. Groupe PSA måste ha lagt ner otroliga resurser på ett modellprogram för DS som bara sålt i något tiotusental exemplar i Kina under de gångna åren, samtidigt som t.ex. Citroën i sitt eget hemland fått den ena modellen efter den andra struken ur utbudet. Det är bara att hoppas att Citroën får tillbaka sin position i koncernen, och att vanvården av varumärket upphör.

Vad ska 2019 erbjuda förutom förmodad säljsuccé för C5 Aircross och nya Berlingo, som om inte detta vore gott nog? Ja, vad gäller nya modeller så blir det inte så värst mycket mer än så. Citroën ska i alla fall visa upp två konceptbilar under sitt jubileumsår, dels en stadsloppa som ska passa in de citybaserade bilpoolerna, och dels en självkörande landsvägskryssare som ska återföra Citroën till övre mellanklassen. Och så ska man ha en orgie i alla fina gamla bilar som producerats under märkets 100-åriga historia. Man ska ju ha i åtanke att under en stor del av märkets historia har modellprogrammet bestått av ett fåtal varianter på en och samma karosstyp, såsom Traction Avant när den producerades från mitten av 1930-talet, och först under ingången till 1950-talet kompletterades med 2 CV. På det viset är faktiskt Citroëns utbud i dag inte så himla magert.

Men tillbaka till kärnfrågan. Det är oerhört positivt att Citroën återupptagit sitt fokus på komfort. Jag vet inte hur mycket detta är Linda Jacksons förtjänst, men det märks i många intervjuer att hon förstår Citroëns historia. Gud vet vilka underbara bilar hon hade kunnat låta bygga idag för Citroëns räkning om inte ledningen för Groupe PSA bakbundit henne p.g.a. DS Automobiles…!?!

Annons