Denna blogg är ej aktiv längre.

Till läsarna!

Jag har lämnat den svenska Citroën-scenen. Eller i vart fall nöjer jag mig med att åka på en och annan helgtur med min fjolårs C4:a med glastak och 130-hästars PureTech-motor. Men utan att upprätta testprotokoll. Eller ens fundera på nästa deadline för Autogenial.

Även om ingen märkt det så har jag lämnat Svenska Citroënklubben ifjol, och jag slutade som medredaktör på Autogenial under förra sommaren. Och i vintras upphörde jag med att posta nyheter på bloggen AoC.

Det finns flera anledningar till att AoC inte är en aktiv blogg längre (fastän den är privat och fristående från Citroënklubben). En orsak är tidsbrist, men en icke försumbar ursäkt till att sluta skriva här är att jag inte såg att mitt material höll den kvalitet jag själv skulle vilja ha. Det material som jag hade att tillgå på nyhetsfronten blev samtidigt allt mindre intressant, och vissa uppgifter om kommande bilnyheter var inte särskilt tillförlitliga. Detta berodde ömsom på att mina källor var felinformerade, och ömsom på att Citroën haft det kaotiskt med sin modellplanering under senare år.

Min ursprungliga plan var att lägga ner mer energi på att sammanställa historik över Citroën och dess produkter och publicera detta som temanummer i Svenska Citroënklubbens medlemstidning Autogenial. Jag hade omfattande planer på detta, och jag upplevde mig få positiv respons från Citroëns PR-ansvariga Lena Rönnel-Eriksson (eftersom jag är beroende av deras bildarkiv, men också interna uppgifter i arkiven).

Under 2013 genomförde jag ett omfattande arbete med att teckna en historik över Citroën BX med anledning av jubileumsåret. Det var min och redaktörskollegan Lorentz Österlings förhoppning att skapa en specialutgåva av Autogenial med enbart BX-tema (någonting som skulle kunna vara i klass med Citroën-klubbens DS-specialnummer). Jag lade ner flera månader på att leta efter material och redigera min text så att vi skulle kunna få lite bokkänsla över utgåvan. Jag offrade hela min jul- och nyårsledighet för att sitta från morgon till sen kväll och arbeta med materialet, och någon månad senare revidera och faktagranska texten. Allt för att just detta nummer av Autogenial inte skulle hamna i pappersinsamlingen veckan efter genomläsningen.

Sedan kom beskedet att styrelsen förordade en uppdelning av min BX-historik till två nummer, vilket jag accepterade utan att brista ut i jubel. Vid detta laget kunde jag konstatera att jag ändå inte kunde ordna med alla bilder som jag önskat, varför jag lämnade åt redaktionen att göra som den fann bäst med mitt material. Jag hade gjort vad jag kunnat göra och var lite smått utmattad. Men jag hade fått nya värdefulla erfarenheter inför arbetet med kommande tema-nummer (jag hade ju påbörjat research för temanumer Xantia och ZX, det sistnämnda eventuellt i samarbete med Bengt Dieden).

Dessvärre blev min BX-historik ett fiasko.

Saken togs upp av Citroënklubbens styrelse där man uttryckte kritik mot redaktionen för att mina texter var alltför långa och detaljerade (kritiken kom när numret var tryckt och distribuerat till medlemmarna). Den största besvikelsen var att man inte skulle kunna använda BX-numret för att kunna värva nya medlemmar. Man konstaterade att i den medlemsvärvningskampanj man genomfört (jag tror att klubben skickat överexemplar av tidningen till bilägare som hade inregistrerade BX-bilar) hade bara 3 (tre!) personer anmält sitt intresse att bli med i klubben.

 

Min redaktörskollega Lorentz gav uttryck för att vi försökt att göra vårt bästa, men beslut fattades att styrelsen skulle redigera (förkorta!) del 2 av min historik över BX. Av hänsyn till Lorentz som dragit ett tungt lass för att få ihop tidningen så accepterade jag detta och sa att klubben får göra som den vill. Helst av allt önskade jag att styrelsen tog en kvast och flög till Blåkulla. Fast jag formulerade mig inte på det viset. Istället föreslog lite sarkastiskt till styrelsen att framgent kanske det bara räcker med att Citroënklubben gör nytryck av gamla bilbroschyrer i samband med att man vill uppmärksamma olika bilmodellers jubileumsår och locka gammelbruksbilsägare till sig. Ty en del av kritiken mot mitt alster var att det inte frestade läsarna att skaffa sig en BX och bevara den som en samlarbil.

Jag var efter detta ganska bedrövad. Autogenial är idag jämfört med när jag började skriva i den som redaktör 1997 en klubbtidning med professionell approach (eller var det 2014, då jag fick sista numret som medlem, men nu när jag inte längre är där och sänker standarden så kan den bara ha blivit bättre). Det kom ändå lite som en kalldusch när jag under våren 2014 förstod att klubben inte längre ansåg att jag höll detta mått av professionell förmåga (även om jag aldrig fått en enda krona i lön eller ersättning från klubben, trots att alla testkörningsreportage kostade mig mellan 500-1000 kronor i bensin och tvättkostnader!).

Att jag med iver och lust gav mig hän åt att försöka teckna BX-ens modellhistoria, och publicera dess tillkomst i kontext med att Citroën tagits över av Peugeot och att det fanns intern politik med tre bilmärken som var spännande att presentera och analysera (Talbot var det tredje märket), samt att löpande redovisa alla tekniska förändringar under respektive modellår visade sig vara ett stort misstag av mig. Svenska Citroënklubbens läsare är fel kundgrupp för den typen av förströelse- och faktaorienterad information. Eller också är det bara det att jag är en så pass bedrövlig skribent. Men fel blev det.

Det var min förhoppning att jag åtminstone skulle få någon form av tack för att jag försökt att skapa ett intressant temanummer. Inte minst med tanke på att det säkert tog mig hundratalet timmar utspritt på två år att få ihop materialet (nu minns jag att jag offrade två jul- och nyårshelger; den första var jag nyopererad). Det var faktiskt en stor uppoffring från min sida att skapa materialet (och jag avstod också från att besöka min sjuka mor som låg opererad på sjukhus bara för att hinna få ihop materialet på utsatt första deadline efter den andra jul- och nyårshelgen…). Men någon sådan kommunikation inträffade aldrig. Det var totalt tyst. Varken bu eller bä. I vart fall definitivt inte ett ”Jisses, vilket jobb du lagt ner, Peter”. Inte ens ett ”Du borde ha låtit bli”…

Det var f.ö. bara en ren slump att jag fick läsa Citroënklubbens styrelseprotokoll där man tog upp kritiken mot Autogenials tema-nummer!!! Då jag inte ens fått någon respons från läsarna misstänkte jag därför att det måhända var berättigad kritik, och att det var ett misstag av mig att försöka ge en helhetsbild över BX. Kanske slängde medlemmarna tidningen i pappersinsamlingen direkt i ren protest! Med andra ord; den här typen av material hör inte hemma i Svenska Citroënklubben. Definitivt inte i ett dylikt faktaspäckat format. Hur kunde jag vara så dum? tänkte jag sorgset och kände medlidande till Lorentz som försökte ta vårt agerande i försvar.

På ett personligt plan så konstaterade jag att min glöd för att skriva om Citroën höll på att falna, samtidigt som jag nu satt i ett nästan ångestliknande tillstånd utan att veta om min penna skulle förirra mig in på samma oläsbara vägar som jag gjort med BX-historiken. Ja, jag kunde inte ens skriva min reguljära AoC-spalt längre utan att känna denna vånda. DEt var till och med ogörligt att skapa notiserna. Redaktörskollegorna bad mig att skicka in nya artiklar, samtidigt som jag satt vid skrivbordet och skrev och raderade och skrev och raderade. Och varje nytt försök blev bara sämre och sämre i mina ögon.

Dock roade jag mig med att läsa genom min BX-historik, ungefär samtidigt som jag fick ett nytt inbetalningskort från klubben om medlemsavgift. Temanumret hade kunnat bli någonting bra. Inte genom att förkortas, utan snarare genom att byggas ut, kanske till en liten bok. Fler bilder hade jag velat ha. Och fler redogörelser om intrigerna i fabriken. Anekdoter om hur bilarna uppförde sig på riktigt, och inte bara beskrivet från säljmaterialet (jag har själv haft BX). När jag läste genom min BX-historik så kunde jag inte se att den var särskilt alarmerande dålig heller. Den är helt i linje med vad jag är intresserad av. Så tråkigt att Svenska Citroënklubben inte delar mitt intresse, tänkte jag. Skall jag betala 300 spänn igen för att att få skriva för folk som inte vill läsa mig? Nope, sade jag och lade inbetalningskortet i pappersinsamlingen.

Eftersom jag inte vill plåga folk i onödan fattade jag det logiska beslutet att det är slutskrivet för mig i Autogenial. Och varför fortsätta vara medlem i en klubb som inte ens vill visa någon tacksamhet för att man lägger ner sina bästa år på att vara redaktör/medredaktör? Tro mig, det VAR mina bästa år i bokstavlig bemärkelse. Men det som gjorde mig mest bitter var att fastän Svenska Citroënklubbens stadgar säger att syftet med klubben är att sprida kunskap om Citroën, så var mitt försök att bidra till detta arbete alltså inte tillräckligt bra. Lyckligtvis finns det andra som är mer lämpade att utföra det uppdraget till styrelsens och läsarnas belåtenhet.

Om jag får försöka anföra ett försvarstal för min sak – efter att ha besudlat klubbtidningen med tiotusentals ord i form av en heltäckande BX-historik, samt alla artiklar jag haft i stort sett varje nummer sedan 1997 – så vill jag ha sagt att min passion tills förra våren (våren 2014) bestod av följande formel: Citroën + Forska = Skriva. Jag är fortfarande intresserad av att forska, även om jag numera måste prioritera andra ämnen där min publik är mer uppskattande och tolerant. För tydligen är jag en sån där människa som behöver lite uppmuntran emellanåt för att kunna prestera. Dessvärre kom jag till vägs ände när det gällde Citroënklubben och Allt om Citroën. Å andra sidan är min frånvaro knappast någon större förlust. Ingen har anledning att vara ledsen över vad som skett. Allting har ett slut, förr eller senare.

Numera läser jag endast tillfälligtvis om Citroën, men jag gör det bara för min nyfikenhets skull. Vilket dock är avsevärt mer sällan än tidigare då jag ansåg att min uppgift i livet var att försöka berätta något för mina läsare i Autogenial (då fanns det inte ett dygn utan att jag läste eller skrev om Citroën).

Jag har andra intressen numera. Ja, jag måste faktiskt erkänna att jag håller mig borta från den citroënska sfären, inklusive scoops och nyheter, eftersom ”såren” fortfarande inte är läkta. Mitt material över ZX och Xantia låg i form av handskrivna anteckningar på skrivbordet, och för första gången i mitt liv har jag nu slängt dylikt material i papperskorgen. Jag kände lättnad istället för sorg. Och dessa anteckningar kommer nog att följas av mer material i takt med att jag städar där hemma. Förmodligen kommer nog mina Citroënböcker att hamna på något antikvariat. För att inte tala om kassarna med alla bilbroschyrer. Den biografi över André Citroën som jag jobbat på under tidigare år (och vars första delar ni såg prov på i följetongen som gick i Autogenial för flera år sedan där jag beskrev hans liv fram till 1919 och den första cittran rullade ut från fabriken) finns i stolpform på post it-lappar som täcker ena vardagsrumsväggen, precis som hos en äkta författare. Den väggen kommer att rensas inom kort. För vad gör dessa anteckningar för nytta i ett land där man inte gillar att kombinera en av världens mest intressanta bilar tillsammans med några tiotusen ord som skildrar dramat innan bilarna står hos bilhandlarna?

Jag önskar mina forna redaktörskollegor på Autogenial lycka till. Eller i vart fall god hälsa. Jag beklagar att jag inte kan vara med er längre, men jag kan inte direkt påstå att omständigheterna höjde min motivation. Fast å andra sidan, vad har jag att begära för mitt ideella arbete under alla dessa år? Nåväl, jag försökte i alla fall. Och nu är det över. I morgon åker jag ut med nybilen och njuter av både mjuk fjärding och diverse knirrande och knarrande vibrationsljud av ett format som jag aldrig förr hört på en ny eller medelålders cittra. Inget gott som inte har något dåligt med sig, och jag börjar faktiskt bli nyfiken på om det finns något annat bilmärke som kan kombinera anständigt pris med bra komfort OCH bestående kvalitet (eller att en 1 år gammal bil inte låter som om den vore 10). Citroën kan i det här fallet bara två av tre, helt klart. Kan någon annan tillverkare bemästra alla tre kraven? Ni har min mejl-adress på Redaktörens sida, men jag loggar inte in särskilt ofta där längre för att läsa (det kom inte mycket mejl tidigare heller…). Men just nu skall jag slita på min sista cittra i ett par år till, bl.a. till Pyreneerna. Om den resan kanske jag kommer blogga om på min andra blogg, 60sjuttio80nittio.

//Peter H Svensson

Annons